Kommunikationsrevolutionen

Tidigare sa vi att informationssamhället bidrog till att vi inte kunde se "skogen för alla träd". Vi druknade i information. Det var till och med ett skäl till att inte ha läst viss efterfrågad information. Man hade liksom missat allt. Därmed fanns en nödvändighet att lära sig sortera vad som var väsentligt, vad som skulle kunna lämnas till någon annan intresserad, vad som kunde vänta och vad som var akut. Nu har vi en kommunikationsrevolution (jag har inte uppfunnit begreppet) som kräver att vi inte bara tar del, utan att vi också tar så aktiv del så att vi besvarar de olika uttryck som omger oss. Finns det en kvalitetsaspekt i detta? Blir vi okritiska till oss själva och till varandra? Blir poängen att hinna besvara, ha åsikter, synas och höras istället för att med eftertanke och efter utforskning avge en klok tanke? Det verkar vara så att människans sämsta sidor lätt kommer till utttryck när vi kan vara anonyma (eller när vi tror att vi är det). Vad är det för slags behov? Vi gömmer oss bakom en dator eller annat digitalt verktyg och vi exponerar oss mer än vad som är tillrådligt i det fysiska mötet. Varför?

Ny lärplattform???

Under de senaste veckorna har jag bekantat mig med en ny lärplattform där studenters och även lärares lärande kan bli mer transparent och kollektivt. Det är spännande att orientera sig på en ny arena som man dessutom har makten över att designa själv beroende på behov. I samband med undervisning i mitt fall i högskolan är det facinerande att följa studenters resonemang på detta sätt. Som handledare kan jag göra inlägg som fördjupar och utvecklar deras möjligheter till ny kunskap. En av lärarens huvuduppgifter är att utmana och störa det givna.

Men inget slår kombinationen av digital och fysisk närvaro - jag har i veckan mött härliga studenter öga mot öga, hört dem berätta om sina erfarenheter, vi har undrat och vi har skrattat, vi har brottats med texter. Jag gillar det. Vi ska använda Web 2.0 på ett ändamålsenligt sätt - i människans tjänst.

Alla dessa förbannade bloggar. Vad ska de vara bra för? Ärligen förstår jag inte fullt ut idag. Kanse i morgon. Jag är nämligen beredd att lära mig nytt varje dag, men det måste finnas att syfte. Jag följer en kurs som verkar vilja marinera mig i nätaktiviteter, social interaktion med främlingar som berättar om sitt liv. Jag skulle kunna tänka mig diskussioner om utbildning och det som länkar till utbildning. Det tillhör mitt yrkesintresse och det är kanske det jag har behov av i en kompetensutveckling. Jag har nog med relationer hemma och på arbetet. När jag för en gångs skull blir fysiskt ensam - ska jag då läsa andras bloggar och kommentera dem. Jag orkar inte... men ge mig gärna en utmanande fråga.

Jag läser litteraturen med stort intresse och har precis börjat orientera mig om webb 2.0 samt unga nätkulturer (utöver dem som jag upplever i levande livet med mina egna barn och i mitt yrke). Jag ska plöja vidare och se om jag hittar något intressant. På arbetet ska jag dra igång en kurs med en ny lärplattform. Det är mitt "real life" just nu. Jag undrar vilka pedagogiska insikter det kan ge mig... hur kommer studenterna att uppleva situationen... vad kommer att krävas av oss som lärare - vi och studenterna är lika mycket nybörjare; spännande. Jag kommer att berätta mer.

Tack Anders Fransson...

... för ditt engagerade inlägg om lärarutbildningen. Jag håller med till 100%. Mailet kom precis strax före en högljudd diskussion om nerbrytning av yrkeslärarens status och kompetens. Det är en av de frågor som som ger en eftersmak som inte går att befria sig ifrån. Det finns flera. Men den mest sorgliga är hur man kan ha så dåligt förtroende för och tillit till det svenska högskoleväsendet.

Idag har vi påbörjat ett spännande utvecklingsarbete på arbetsplatsen. Hur ska vi lyckas att bli samspelta och skapa konsensus när vi har vargen som flåsar oss i nacken. Hur kan vi använda vår energi på ett opimalt sätt. Ohhps nu börjar IFK Skövde spela sin fredagsmatch - logga ut och lämna Internet till sonen...bollen är rund.

bäst i klassen - och tyst i klassen

Nu var sista ordet sagt. Korten är lagda på bordet. Skåpet är ställt och allt är i sin ordning igen efter ett kaos där nyutbildade lärare i princip varit värdelösa. De har haft för svaga ämneskunskaper, kvaliteten på VFU (om den ens har haft en VFU på rätt ställe) har varit för svag, de har kommit in på utbildningen utan konkurrens och utgör därmed en grupp lärare som är alltför kunskapsvaga. Hur känns det - alla ni som arbetar som lärare i dag. Visst är nu kritiska till er utbildning - jag vet det. Men frågan är om kritiken är samstämmig med de beslut som nu fattas om lärarutbildning, lärarkompetens.

Jag tror att studenters kritik mot lärarutbildningen inte ändras med en ny reform som styr upp utbildningens innehåll. Den hör ihop med andra aspekter på högre utbildning. Jag tror inte att organisationen av innehåll och bestämningen av poäng avgör studenters uppskattning av utbildningen. Men jag har respekt för andra åsikter.

Jag hoppas vi kan se fram emot innovativa utbildningsförslag från lärosäten som i framtiden ska utbilda Sveriges lärare. Här ska det finnas mod att inom beslutets ramar skapa något intressant som kan locka unga och äldre att utbilda sig till lärare. Jag hoppas att dessa blivande studenter sätter sig in i läraryrkets innebörd och dess olika dimensioner och funderar på vad det kommer att kräva av dem - det är viktigare än alla perspektiv.

Vi hörs

en vecka senare

Har i veckan börjat planera en kurs som kräver max ansvar av studenter. Visst är det obligatisk närvaro, men vi ska inte ha några listor att fylla i, som ska kollas och vad göra sen om det saknas ett namn - eller om det finns ett namn på någon som inte har deltagit. Självklart måste en student engagera i sina studier utan kontrollerande faktorer. Är det att lämna dem i sticket? Men är det inte så att folk i allmänhet betalar sina räkningar i tid, håller koll på tider och klarar sig i största allmänhet - varför ska man då behöva kontrolleras under utbildning?
Fredagsfundering....