Kommunikationsrevolutionen

Tidigare sa vi att informationssamhället bidrog till att vi inte kunde se "skogen för alla träd". Vi druknade i information. Det var till och med ett skäl till att inte ha läst viss efterfrågad information. Man hade liksom missat allt. Därmed fanns en nödvändighet att lära sig sortera vad som var väsentligt, vad som skulle kunna lämnas till någon annan intresserad, vad som kunde vänta och vad som var akut. Nu har vi en kommunikationsrevolution (jag har inte uppfunnit begreppet) som kräver att vi inte bara tar del, utan att vi också tar så aktiv del så att vi besvarar de olika uttryck som omger oss. Finns det en kvalitetsaspekt i detta? Blir vi okritiska till oss själva och till varandra? Blir poängen att hinna besvara, ha åsikter, synas och höras istället för att med eftertanke och efter utforskning avge en klok tanke? Det verkar vara så att människans sämsta sidor lätt kommer till utttryck när vi kan vara anonyma (eller när vi tror att vi är det). Vad är det för slags behov? Vi gömmer oss bakom en dator eller annat digitalt verktyg och vi exponerar oss mer än vad som är tillrådligt i det fysiska mötet. Varför?

Ny lärplattform???

Under de senaste veckorna har jag bekantat mig med en ny lärplattform där studenters och även lärares lärande kan bli mer transparent och kollektivt. Det är spännande att orientera sig på en ny arena som man dessutom har makten över att designa själv beroende på behov. I samband med undervisning i mitt fall i högskolan är det facinerande att följa studenters resonemang på detta sätt. Som handledare kan jag göra inlägg som fördjupar och utvecklar deras möjligheter till ny kunskap. En av lärarens huvuduppgifter är att utmana och störa det givna.

Men inget slår kombinationen av digital och fysisk närvaro - jag har i veckan mött härliga studenter öga mot öga, hört dem berätta om sina erfarenheter, vi har undrat och vi har skrattat, vi har brottats med texter. Jag gillar det. Vi ska använda Web 2.0 på ett ändamålsenligt sätt - i människans tjänst.